Om Josephine

Flickan från Evitskog

Ja, någon flicka är jag kanske inte riktigt längre med mina 38 år i bagaget. Men det låter bättre än kvinna eller ”tant” som de flesta småbarn kallar mig. Det är väl viktigast hur det känns inombords, eller hur?

Då jag var ung drömde jag om att bli läkare eller lärare, som min mamma. Då jag kom likblek ut ur blodprov och tanken av att sy ihop sår var obehagligt lämnade jag tanken på att bli läkare bakom mig och tänkte att lärare verkade roligt och omväxlande. Se bara på min mamma – alltid gjorde hon något nytt och fixade och trixade – inte en dag den andre lik. Faktum är att jag redan på åk 8 sade jag skall bli historielärare – men absolut inte för högstadie-elever för vi var ju så busiga! Gymnasiet skulle det bli.

Då jag inte spelade golf eller piano kunde man hitta mig med näsan i en bok – oj alla de otaliga Kitty-böckerna och Tvillingarna i Sweet Valley High. Lite Abba, Roxette och Ace of Base därpå. Det fanns något magiskt med att hoppa in i fantasins värld. Då jag inte läste var säkraste stället att hitta mig hos min bästa vän som passligt bodde några hundra meter bort. Vem behövde ens telefoner? Vi skrek över åkern åt varandra om vi kunde komma och leka. Jag är tacksam jag fick växa upp på landet, trots det nog kändes trist vid tonåren då det inte gick någon kollektivtrafik om kvällarna, men man ser väl ofta det goda i allt först efteråt, eller hur?

Då den vita mössan hade fåtts styrdes kosan mot Åbo, där jag faktiskt kom in på humanistiska fakulteten och närmare bestämt historia! Jag höll faktiskt fast i det jag sagt – det var dags att läsa till ämneslärare i historia och samhällslära. Fem år gick i ett nafs – och 2008 fick jag mina papper (eller rättare sagt sökte jag dem från ett kansli, inga högtidliga ceremonier som man ser i alla amerikanska filmer). Första året jobbade jag i Esbo med att både undervisa lågstadiet, högstadiet OCH gymnasiet. Det var ganska häftigt att se utvecklingen från att en lektion undervisat elever i åk 5 till att ha abiturienter. Men hör och häpna – det var högstadiet som ändå var min grej!

Trots mycket goda minnen och fin barndom var ändå det bästa som hänt ännu framför mig – nämligen mina tre fina barn Isabella (2011), Victoria (2013) och William (2017). Efter några år i Esbo flyttade vi 2017 tillbaka till Evitskog, närmare bestämt samma backe och gård jag växt upp på. Vi flyttade in i min morfars och mormors hus efter att de gått bort och har fått jobba vidare där de blev – vet att de skulle vara stolta över hur vi fixat och renoverat. Ni skall få se mer av det i bloggen.

Under årens lopp har ändå tanken av att undervisa lågklasserna vuxit och då jag kom in på Helsingfors Universitet ifjol och fick chansen att komplettera min utbildning till att bli behörig klasslärare tog jag den! Så nu har jag nyss den behörigheten i bagaget och i höst väntar nya vindar då jag skall jobba som klasslärare. Spännande..